Uncategorized

Maria på Tarotstjärnan berättar om sitt mediala uppvaknande.

Maria 35# på linjen berättar om hennes livs väg.

Hej jag heter Maria och jag har agent nummer 35#

Vill du ringa mig? Se i schema på hemsidan när jag arbetar nästa gång.

Min sida om du vill läsa mer om mig och mina andliga tjänster 

www.tarotstjarna.se/maria/

 

 

Min andlighet och min personliga utveckling och mitt spirituella uppvaknande.

Denna vecka kommer jag att skriva om personlighetsutveckling, andlighet och tacksamhet. För att kunna göra det måste jag börja med mig själv, min egen resa och min personliga utveckling, till att bli den jag är idag.
Så jag tänker ta med er på en resa, 45 år tillbaka tiden.
Jag är född och uppvuxen i Malmö. Jag hade en stabil uppväxt, med fantastiska föräldrar och hundar. Jag har inga syskon.
När jag var fem år gammal, hände något som skrämde livet ur mig. Jag visste inte då vad det var. Jag förstod dock att det hade med det andliga att göra. Men det skrämde mig så pass mycket, att jag stängde bort det. Men det hjälpte inte, det återkom flera gånger. Vad var det då som hände?

Första gången det här hände, var när jag skulle lägga mig för kvällen. Jag var runt 5-6 år. Jag minns att jag hamnade i det där berömda läget, mellan avslappning, sömn och drömsömn. Sen minns jag inte mer. Plötsligt ser jag mig själv, ligga i min säng, men själv var jag någon annanstans. Jag blev fullständigt vettskrämd, och bestämde mig för att aldrig vara med om det där fler gånger. Men sådana händelser kan man inte styra över. Det hände flera gånger. Jag vågade inte berätta detta för mina föräldrar, med rädsla för att bli tagen som knäpp i huvudet.

Ett par år gick, och skolan började. Rastlösheten tog mer och mer överhanden i mitt liv, så pass mycket att jag försvann in i böckernas och djurens värld. Det var med djuren jag kunde prata med, utan att bli dömd. De bara fanns där. Jag hörde vad som sades i skolan, men jag förstod ingenting. Till slut började det pratas om mig. Det sades att jag var konstig, udda och annorlunda. Jag började tappa fotfästet i livet, och rastlösheten tog större och större del av mitt liv. Det saknades något. Jag hörde inte hemma.
Klass och skolkamrater kallade mig märklig och att man inte visste var man hade mig. Det gjorde mig både sårad, ledsen och duktighetskomplexet satte in på stort. Allteftersom tiden gick skapade jag murar, krav, prestationer som skulle vara perfekt. Annars dög jag inte. Jag stängde skal efter skal och släppte inte in någon. Jag tillät ingen att såra mig. Mobbning och elaka skämt från skolkamrater stod på dagens schema nästan jämnt.

Helt plötsligt infann sig tonåren, och allt vad det innebar. Dock var jag inte den upproriska, rebelliska och extroverta tonåringen…snarare tvärtom. När jag vaknade  på måndagsmorgonen längtade jag tills det var fredag och jag fick komma hem till tystnaden, tryggheten, mina handarbeten, djuren och böckerna. Jag drömde om att bli veterinär, för kärleken till att få hjälpa stod över mina gränser….och framför allt till djuren som inte kunde tala och försvara sig mot oss människor. Jag ville skriva och bli författare.

Det jag inte kunde uttrycka verbalt, kunde jag uttrycka i skrift. Hela jag var en blyg, osäker, saknade tilliten till andra, den man valde sist på gympan, och fruktansvärt ensam tjej. Hade en mycket nära vän, som jag håller kontakten med än idag. Men den inre mentala ensamheten stod skriven i pannan på mig, och rastlösheten rev och skrek i mig. Jag fick den stora glädjen att åka på språkresa till England en månad, och jag åkte själv.

I mina sena tonår, hände något som skulle förändra mitt liv för alltid. Gymnasiet var avklarat, och jag stod som gymnasieekonom utan några framtidsplaner över huvudtaget. Skoltrött till tusen var jag. Så fick min mamma en snilleblixt och pratade med en kompis, vars ena släkting hade bott ett år i Norge. Det väckte min nyfikenhet.

Sagt och gjort. Vi packade mina väskor, och jag pendlade mellan Oslo och Malmö under ett år. Vad jag gjorde i Norge? Jag gick på folkhögskola och fick lära känna människor från hela världen. Det var och förblir ett minne i mitt liv, och en inriktning som fick mig att inse min andlighet. Jag lärde jag mig att tolka drömmar, dansa afrikansk dans, kom i kontakt med massage, kost och hälsa, och mer där till. När jag sen styrde kosan mot Malmö, ett år senare, var jag fast besluten att utbilda mig till massör. Och så blev det. Efter ytterligare åtta år senare stod jag med egen praktik som massör, osteopat och bindvävsmassör. Drivet att hjälpa människor kom att bli mitt kall, och är fortfarande.

Jag var egen företagare i fyra år, innan jag och min familj tog vårt bagage och flyttade 100 mil norrut i landet. Där bor vi nu.
Nu gällde det att hitta något som var just jag….igen. Rastlösheten började ge sig till känna igen, och jag sökte, letade och tog reda på vad jag ville göra med mitt liv. Så stod det klart. Jag ville bli biologilärare, men ödet ville annorlunda och jag hamnade på utbildningen till förskollärare. Ju mer jag pluggade, desto mer tom blev jag på insidan. Vad var det som saknades? Jag var lycklig och tacksam i mitt liv, när jag fick privilegiet att hjälpa människor.

För fem år sen gick jag i väggen, och fick utmattningssyndrom som diagnos. När jag mådde som sämst, mötte jag en vän, som frågade om jag kunde hjälpa med personens rygg. Självklart, sa jag, glad över att få hjälpa till. Då förstod jag vikten av hur ödet hade försökt tala om för mig att jag sökt på fel plats och att det är bland människor jag ska vara. Tvivlet var dock stort, eftersom jag inte litade på mig själv och min förmåga. Så djupt hade tonårens tid satt sig

Jag var så otroligt tacksam för mötet med den här personen. Så fort jag kände tacksamhet, växte jag som människa och alla mina fem sinnen började ge sig till känna. Jag kunde känna lukter, som inte fanns rent fysiskt. Det var alltifrån parfymlukt till röklukt bland annat. Helt plötsligt började jag höra röster, som definitivt inte var i närheten av mig eller min omgivning. Jag vågade dock inte säga något till någon. Anledningen? Gissa vilken. Jag var rädd för att hamna på dårhuset och inte bli trodd.

Men till min styrka, hade vi katten Morris, som kom att bli min stöttepelare i livet, mitt allt, min medicin. Han hjälpte mig att hittade modet, som jag inte trodde fanns. Jag är honom evigt tacksam. Jag tackar min kattfamilj, att de finns varje dag. Ju mer tacksam jag känner mig desto mer innerlig och känslosam blir jag.

Det jag vill komma till är att; tacksamhet är ett verktyg som hjälper oss att öppna upp mot ett andligt och spirituellt uppvaknande, samtidigt som den utvecklar och låter dig växa som person. Det är första steget dit. Sen är det otroligt viktigt att vi tillåter oss att bryta ihop, gråta, för att kunna resa oss upp på nytt igen. Jag vill jämföra livet, med fågel Fenix. Han föds och lever, för att dö som aska, och i slutändan resa sig som en ny förbättrad och ännu vackrare fågel. Vänd motgångar till utmaningar, och vinsten är vunnen.

Jag avslutar detta med ett citat som är inpräntat i min hjärna, som jag såg på väggen i min mammas rum som liten. Väljer vi att se dagen som en gåva, så har vi redan börjat vårt liv mot ett andligt och spirituellt medvetande:

“Var dag
är en sällsam gåva”.

Maria
❤

 

En kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Call Now ButtonRing Tarot🌟Stjärnan. Tryck här